måndag 10 mars 2014

Stadsutveckling med engagerade barn i lilla Högsätra skola

Vissa dagar är det extra roligt att få vara kommunalråd och ordförande för miljö- och stadsbyggnadsnämnden. Som i onsdags när jag fick vara med och starta Barnens samråd i Högsätra/Bergsätra projetket. Arbetet med att ta fram ett planprogram över området pågår och i detta projekt ska även barnens åsikter få komma fram på ett synligt sätt. Tanken är att vi ska hålla ett antal lektioner med en 4:a i Högsätra skola och de ska få vara med och tänka till kring vad som behövs, vad är bra och vad är mindre bra. Många elever bor även i närheten av skolan så skol- och bostadsmiljö är nära sammankopplat. 

Min roll var att inleda lektionerna och tala om demokrati och barnkonventionen och få igång en diskussion om vad det är och om barn får vara med och bestämma. Vi talade om stadshuset och alla visste att det var valår i år. Tillsammans med mina kollegor från Miljö- och stadsbyggnadskontoret pratade vi om vad stadsplanering var, hur områden förändras från år till år och att det kan vara bra och dåligt med förändring. Vårt uppdrag till barnen var att tänka till kring platser där man träffar andra, samlingsplatser och torg.






Barnen kom snabbt igång med att berätta om vilka platser de tyckte om och vad de skulle vilja ha mer av i området.

Några saknade en liten scen där man kunde uppträda. Även innergårdarna mellan husen ville eleverna som bor i området förbättra så att det blev roligare att göra saker där.

Den stora ängen var en tydlig plats för barnen. Det var där de sprang/promenerade i 3:an i gympan och där kunde man leka. Men annars kretsade mycket kring sport. Om man sa att man skulle ses "på ängen" så menade de den spontanidrottsplats som finns bakom de gröna husen. Där var många ofta. Eller skejt-rinken/rampen. Där hängde man mycket. 

Det jag slogs av vad att ingen i denna klass spelade hockey eller tränade konståkning. Det var andra sporter som dominerade och framförallt, spontanidrott mer än organiserad idrott. Detta fick mig att tänka en del om hur vi ser till att alla barn kan få ta del av aktiviteter och sport. 

Dagens uppgift var att rita ett torg. Det var inte helt lätt att släppa tanken på Lidingö Centrum och Larsbergstorget som dominerade diskussionen.
Men när de väl fick pennor och papper så släppte det och fantasin och kreativiteten flödade.  En elev tänkte sig ett litet torg med bänkar runt en fontän. Torget skulle vara omgärdat av en godiskiosk, en leksaksaffär, en sportaffär, en bilbana modell större och en lekpark med hoppborg. Kanske inte så dumt om man är 10 år att ha alla dessa saker nära inpå knuten. 





Vi ska fortsätta med dessa lektioner, vi lämnade ett stort flygfoto över området så att alla elever kunde se området på ett annat sätt än de gör dagligen. Nu på onsdag ska de få gå en guidad visning av sitt eget område med vår stadsantikvarie och få höra historien om sitt område. Tyvärr kan jag inte vara med på det, men jag hoppas att jag kan vara med senare. 

Jag har i alla fall bjudit in klassen till mig så de kan komma och berätta när de är klara med samrådet, hur vill de se Högsätra/Bergästra. Det ska bli jätteroligt att få höra och jag har lovat att de ska få träffa fler politiker... vet inte om de tycker det är spännande eller om de misstänker att de ska få något att dricka och äta i stadshuset??? 
Jag får se till att jag har festis och chokladbollar när de kommer, det funkar alltid när man är 10 år och livet leker.


tisdag 28 januari 2014

Förintelsens dag 27 Januari 2014

Igår var det en speciell dag. Den 27 januari är den dag vi hedrar de som föll offer under förintelsen. Det var då koncentrationslägret Auschwitz befriades av Röda Armén, 27/1-45. Men för oss på Lidingö är det även den månad då lidingösonen Raul Wallenberg arresterades av Röda Armén i Budapest och försvann, den 17 januari 1945. Det är fortfarande överlevare omkring oss, många av dem har på ett ofattbart starkt sätt delat med sig sina historier om kriget, ondskan, hoppet och framtidstron. Att människan besitter en otrolig styrka att överleva och gå vidare. Om än ärrade.

Jag är så tacksam över att jag som 13-åring fick tillfälle att träffa och lyssna till Ferenc Göndör. Hans berättelse finns fortfarande kvar inom mig. Och jag håller den och honom som en liten stjärna på mitt inre himlavalv, där flera stjärnor glittrar och håller mig sällskap mörka kvällar och då vemodet sätter in.

Samma kväll talade Michael Wernstedt, hans mormor är syster till Raul Wallenberg, och han sa mycket klokt att idag sitter det fler främlingsfientliga folkvalda ledamöter i Sveriges riksdag än det gör i något annat europeiskt parlament. Detta är värt att tänka på nu när vi går in i valrörelsen, supervalåret 2014.

Igår den 27 januari 2014 fick jag förtroendet att hålla inledningstalet vid Raul Wallenbergmonumentet på Lidingö. Här är vad jag sa;

Det är 69 år, idag, sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades av Röda Armén, den 27 januari 1945.

Det är 69 år och tio dagar, idag, sedan Raul Wallenberg greps av Röda Armén i Budapest och för alltid försvann, den 17 januari 1945.

Det är därför vi, idag, samlas här vid Raul Wallenbergmonumentet. För att minnas och hedra alla de själar som föll offer för förintelsen, för de själar som vågade stå emot ondskan, överleva ondskan och dö för godheten.
Godhet och ondska har följts åt genom årtusendena som syskon. De har inget val de finns där bredvid varandra. Kanske är det så att utan ondska kan inte godheten lysa så starkt? Både godheten och ondskan kan förpackas så väl att vi knappt ser det, vi förnimmer det bara.

På senaste tiden har vi sett hur ondskan åter igen visar upp sitt ansikte. I Kärrtorp där Kärrtropborna tillsammans stod upp för mångfald i sitt eget område och överraskande blev överfallna av nynazister. Där en vecka efteråt, tusentals Stockholmare visade godhetens ljus och tillsammans visade att det här tolererar vi inte. Vi tar tillbaka ljuset, gatorna och framtidstron.

Denna dag handlar om detta, om reflektionen över det som varit, historien. Om framtiden, hur lever vi vidare i fotspåren av dem som visade ett ofattbart mod under ondskans tyranni?

Det är idag, 187 dagar kvar till den 2 augusti. Natten mellan den 2 och 3 augusti 1944, för snart 70 år sedan, tömdes den romska delen av Auschwitz. Nära 3000 romer dödades under dessa få timmar. Vi ska inte glömma att det var många som förintades under detta mörka krig. Judar, Romer, oliktänkande, homosexuella, förståndshandikappade, de som såg annorlunda ut, de som sa emot. De som valde att stå fast vid sin övertygelse och tro.

Idag den 27 januari 2014 matas vi med bilder från krig utan slut, i Syrien, i Centralafrikanska republiken. Kanske är det mer viktigare än någonsin att vi nu inte glömmer vår medmänsklighet. Att vi förnimmer godheten inom oss.

Att vi som vuxna visar modet att ta ställning för det goda emot det onda. För att våra barn ska lära sig av oss. För att de ska våga stå upp för sina vänner, klass- och skolkamrater. För det är där det börjar, i skolan. Det är där våra barn ska förfina sina kunskaper om medmänsklighet, om värdet av att ha ett öppet sinne och våga se om någon är ensam, gör sig illa eller blir behandlad respektlöst. Och våga agera därefter. Att de vågar stå på den svages sida. Det är där i skolan, våra nya goda ljus ska stöpas.

Det är därför vi, idag, samlas den 27 januari. För att hedra de som föll offer för ondskan, för att reflektera och ta till oss kunskapen om vilka förfinade mekanismer som sätter ondskan i rullning, för att lära ut det till nästa generation och för att premiera den unga generationen på Lidingö som i skolan har visat upp just detta. Medmänsklighet, respekt, godhet och nytänkande.

Det är nu mörkt och kallt, men facklorna visar att ljuset alltid tränger undan mörkret. Godheten tränger alltid undan ondskan. Låt oss därför nu gå in i värmen och fortsätta denna viktiga kväll – tillsammans.

Tack!